Vallentuna Socken – centralorten som växte ur ett vikingaland

Vallentuna socken är den del av Vallentuna kommun som kallas centralorten. Den breder ut sig runt Vallentunasjön och här duggar fornlämningar tätt bland gamla gårdsmarker. Det är få som tänker på att de vandrar över förfäders gravar när de promenerar mitt i centrum, med sin moderna bebyggelse. Vallentuna socken är en ung ort i en mycket gammal bygd som talar om historier ända från istiden, vikingatiden fram till stationssamhället och idag den moderna småstaden Vallentuna.

Området runt Vallentunasjön har varit en viktig del av handels- och kommunikationsstråket till Stockholm via sjöleder, vägar och i modern tid, Roslagsbanan. Genom denna historiska betydelse har Vallentuna under tid formats från ett hundare, och en socken till att bli centralort i storkommunen ”Vallentuna” efter andra världskriget. Namnen runt om i Vallentuna socken vittnar om fornlämningar, militära och juridiska platser, gamla storgårdar, och den industri som präglat orten, men även om kulturpersonligheter som bott här såsom Jan Fridegård.

I början av 1900-talet fanns enbart ett fåtal handelsbodar i Vallentuna socken. Det allra bästa läget för handel var vid järnvägsstationen ”Wallentuna” och där började det lilla stationssamhället växa fram i takt med tegelindustrin som dominerade markerna öster om stationen. Handel, kommunikationer, och kommunens förvaltningar har etablerats under åren på den västra sidan med gångavstånd till Vallentuna kyrka. Idag är detta Vallentuna centrum med butiker och folkliv.

Järnvägen blev centrum i det lilla stationssamhället Wallentuna och det var hit som körningarna kom från traktens gårdar med de produkter som skulle med tåget till Stockholm.

Vallentuna järnvägsstation i början av seklet. Framför stationhuset finns en semafor. På spåret närmast stationshuset finns en dressin med en uniformsklädd man. På originalkortets baksida står antecknat: 1000 st å gravyrkartong platina. Foto från Vallentuna bildarkiv.

Området runt kyrkan längs Kyrkviken är det historiska centret i Vallentuna socken och idag ett välbevarat naturområde för särskild flora och fauna. Promenadstråken längs viken bjuder på vackra vyer över sjön som får besökaren att drömma tillbaka till en tid där vikingar färdades över vattnet mellan de olika höjderna där bosättningarna var koncentrerade. Norr om Kyrkviken hittar man Björkby-Kyrkvikens natureservat med vackra kulturstigar som på våren omgärdas av backsippefält.

Åt andra hållet, i Bällsta, vid den nordöstra stranden på Vallentunasjön, finner man på en udde, Arkils tingsstad. Stenar som ligger kvar från vikingatiden berättar om Vallentunas äldsta kända tingsplats, där rätt skipades och gemensamma angelägenheter diskuterades. Ytterligare en senare tingsplats har hittats vid bron ”Gullbro” där Väsbyvägen än idag fungerar som den öst-västliga kommunikationsled som funnits här i 2500 år. Förr sträckte sig sjön genom vattendrag fram till Gullbron och leden var en, på vintrarna, viktig transportväg för tungt gods över is från norra Uppland via Markim och Vallentuna in till Stockholm. Den kallades Krogrännet efter de krogar som fanns längs vägen där Gullbrokrogen, vars byggnad än idag står vid sidan av vägen, var en av dem.

Vintertid är sjön är än idag en aktiv plats för transport på is men i första hand med långfärdskridskor och Krogrännet har fortsatt i sportslig ton. Vallentuna centralort har flera fritidsplatser i sällskap av naturen. Norr om Kyrkviken med överblick över sjön hittar man det mycket populära utomhusbadet Kvarnbadet. I östra delen av centralorten ligger idrottsplatsen i anslutning till naturmark med vandringsleder som når Angarnssjöängens naturreservat. Golfklubbarna ligger i vackra gårdsmiljöer som även inspirerar till promenader året om även för de som inte golfar.

Källor: ”Vallentuna- Ung ort i gammal bygd” utgiven av Vallentuna Hembygdsförening och Vallentuna kulturnämnd 2005. ”Örnen, Bilan och Stjärnorna en bok om Vallentuna” utgiven a Vallentuna kulturnämnd 1988 och ”Historia i Centrum en fornlämning i centrala Vallentuna”, en rapport skriven av Lars Andersson och utgiven av Stockholms länsmuseum 2012.